Att vila i att inte veta

Att inte veta vad som väntar runt nästa hörn kan vara lika skrämmande som spännande. Som så många gånger förr har jag skrivit om livets outgrundliga vägar – och om att det kanske inte är  förrän vi når toppen av uppförsbacken som vi ser den vackra utsikten och vad vi har framför oss. Förhoppningsvis och förmodligen är det så för oss alla – att det finns en väg och att vi måste tro på att vägen vi tar leder oss in på rätt spår. Det är så lätt att bli rädd och ledsen inför det okända – för man känner sig liten och maktlös. Det är svårt att inte veta vad som ska hända – för man vet inte vad man ska ställa in sig på. Men finns det en sak vi vet säkert så är det  ju att vi ingenting vet. Jag menar – livet kan svänga till rätt ordentligt lite när som helst – och när och om det gör det, då får vi försöka hantera det på bästa sätt då.  Kanske är svängen sjukt härlig och slänger oss rätt in i vårt livs äventyr!

Själv hoppas jag på lite lagom mjuka svängar snart, såna där små knuffar som visar att man är på rätt spår. Och jag tror att bästa sättet för att vara öppen för de positiva sakerna är att våga tro att de kommer – samt att försöka vara stark nog att tro på att det som vi i nuläget inte ser så positivt – kanske i slutändan är en stor och värdefull gåva.

Så länge jag lever omgiven av kärlek så vill jag vara djupt tacksam för det -för det är det – som för mig är själva livet. Jag lever när jag älskar. Det betyder inte att jag inte vill göra många andra saker också, att jag vill förverkliga mig själv, kanske till och med köpa lite onödiga prylar. Men jag vill aldrig glömma bort att ta hand om det viktigaste; kärleken, relationerna till min familj, mina vänner, min älskade och såklart framförallt mig själv. För även om jag letar efter lyckostunder lite här och där, och alltid väntar på att den ska komma i form av ett efterlängtat besked eller en skön ledig dag så vet jag (fast nog är det sjukt svårt att tro på det ibland!) att friden och lyckan egentligen redan finns inom mig. Det enda som hindrar de två tingen från att komma ut är mina egna tankar och mina egna rädslor – rädslor för sådant som jag inte vet någonting om.

Jag hoppas att ni, såväl som jag ibland påminner er själva om att vi inte ser hela bilden av vårt liv och att det kanske inte är meningen heller, för även om man inte ser tanken eller lösningen så betyder det inte att den inte finns där – och att det inte alltid är vad som händer oss som bestämmer hur vi ska må – utan hur vi väljer att se på det. Sjukt svårt jag vet, men det skadar inte att försöka.